Ännu en handledsvärmare. Denna gång med enbart franska knutar i olika rosalila nyanser. Är nöjd med resultatet och det var väldigt roligt att göra. Handledsvärmaren är gjord av lammull och filtad.
Månad: februari 2019
Jag fick boken ”Bottensömmar” av Carina Olsson, Hemslöjdens förlag av min dotter i julklapp. Jag har varit så sugen att prova och i går blev det av. Verkligen jätteroligt. Jag valde att brodera på stickat vilket är lite trixigt eftersom det är ganska elastiskt och man får vara väldigt försiktig så att man inte råkar dra ihop eller dra ut ”tyget”. När man väl fått till gallret så var det sen inga större problem. Jag valde att inte ha så många olika färger på min handledsvärmare.
Jag tycker det kan vara svårt att rita upp figuren på det stickade för att ha något att brodera efter, jag har ännu inte hittat någon bra penna att använda. Oftast så broderar jag på fri hand, men det kan vara svårt när man vill det symmetriskt. När jag ska brodera, som här, en cirkel, börjar jag med att klippa ut formen i papper och sedan nålar fast den och broderar runt den.
Jag började med en cirkel av kedjestygn med dubbel tråd för att få den lite fylligare. Sedan gjorde jag gallret med enkel tråd. Fördelen med stickat är att man kan räkna maskor och använda det för att få det lite jämnare. Om det nu måste vara helt jämt och symmetriskt…. Måste det alltid vara det eller kan det rent av vara snyggt att det syns att det är gjort av en människa?
Jag började med att sy fast gallret med halva korsstygn. Efter det fyllde jag rutorna, varannan med ljusblå plus och varannan med blå blommor av kedjestygn. I varje blomma gjorde jag en fransk knut. Sedan valde jag att fortsätta runt cirkeln med blad och små prickar.
Som avslutning valde jag att göra langettstygn uppe på kanten med lite olika avstånd och med blå prick eller knut i några av rutorna som blev. Inte helt rakt och kanske borde jag rätta till det. Vi får se…
Jag hade en tanke från början men som vanligt så ändras den lite efter arbetets gång. Ofta blir det så att man vill fortsätta och lägga till. Ibland är det bra men i bland får man hejda sig lite. Men vansinnigt kul är det i alla fall.
Jag har en plan… En plan att bli mer seriös i mitt textila arbete, nä förresten inte seriös, det är väl att ta i. Jag ska fortsätta vara oseriös och lekfull. Men ta mitt skapande på allvar, DET ska jag göra. Även om det är mer skräckblandad förtjusning. Ett första steg är den här bloggen eller hemsidan. Men jag har även en hel del andra tankar och idéer, några lite mer i närtid än andra. Jag hoppas att ni vill vara med!
Här sitter jag med ett blankt papper framför mig… just nu är det ett litet motstånd, tänk om det inte blir bra? Jag har en plan i huvudet eller i alla fall en tanke. Vi får se om tanken stannar kvar under hela processen. Grundtanken brukar göra det, men när man väl tar mod till sig och sticker i nålen och tråd kan det börja hända oväntade saker. Go with the flow!
to be contiuned…
Ni som känner mig är väl inte så förvånade över färgerna.
När jag var liten bodde vi i norra Värmland och vi besökte ofta en uråldrig tant (tyckte jag då i alla fall) som såg väldigt dåligt. När hon läste hade hon boken fem centimeter från näsan. Hon bodde en bit in i skogen och vägen dit var smal och halkig, i mina minnen var det alltid vinter när vi åkte dit. Men jag tror att jag tyckte det var extra mysigt att åka genom mörka skogen dit och komma in i hennes varma lilla, lilla kök med vedspis och vattenhink. Minns att hon hade mattor virkade av plastpåsar. Det enda som var lite omysigt var utedasset, i alla fall på vintern. Hon hade inget vatten indraget och hon tvättade i bäcken året om. Jag hör att det låter som 1800-talet men det var 1976-1979.
Trots sin väldigt dåliga syn nålband hon de vackraste vantarna, Dalbyvantar. Vantarna är gjorda enligt gammalt tradition och har fått sitt namn efter socknen de kommer i från. Jag kommer ihåg att jag fick ett par vita som jag fick använda som finvantar när jag var liten. Några år efter vi flyttat åkte vi tillbaka och hälsade på Frida och jag fick ett par nya, grå…. och jag var rätt besviken minns jag. De var stickiga och ja, grå… Mamma fick ett par vita som jag var avundsjuk på. Men mina var lite stora så de lades undan tillsvidare och där har de liksom blivit kvar. Jag har ju hela tiden vetat att de är något extra, inte några vanliga vantar, för jag har ju sparat dem ( tänk om jag hade slängt dem… ) och jag tog med mig dem när jag flyttade hemifrån för evigheter sedan.
Nu så här nästan 40 år senare inser jag att de är en raritet. Frida Ohlsson som gjort dom åt mig, är med i boken ”Vinterblomster – nålbundna vantar från Dalby i Värmland”. En bok om vantarnas bakgrund och betydelse för trakten och om de kvinnor som tillverkade dem och förde traditionen vidare. De är inte bara Dalbyvantar, de är tillverkade av en av de kvinnor som anses varit betydande för vantarnas tradition och bevarande. Kvinnor som alla satte sin prägel på just sina vantar. Nu vågar jag knappt använda dem, men i dag fick de komma ur sin låda och lufta sig. Jag tror jag ska använda dem lite oftare, i fall inte vänta ett tiotal år innan jag använder dem igen.
De är nu lite små, men fortfarande lite stickiga och grå, underbart vackert grå.
Vissa arbetskompisar är lite extra, det har vi alla nog känt ibland. När Gunnar slutar hos hos oss ville jag säga tack och lycka till med något jag gjort. Vem uppskattar inte att få ett par varma och sköna sockar? Så sagt och gjort. Sockarna blev vanliga grå men med lite personlig pimpning skulle de bli bra. Därför broderade jag en pilbåge och ett äpple på dem, självklart motiv till en bågskytt. Kanske inte det vackraste jag gjort men de är gjorda med kärlek och de blev mycket uppskattade.
