I dag är det 8 mars internationella kvinnodagen och jag har gjort ett par handledsvärmare dagen till ära. En hyllning till alla starka kvinnor som vågar visa sig mänskliga. De är som syns inspirerade av en av dessa kvinnor, Mia Skäringer. De är lite hon tycker jag, det starka möter det sköra, det fula möter det gulliga, Tabita möter Gulletussan. Det är väl det som tilltalar så med Mia att hon visar sig både stark och sårbar, precis som livet. Men visst är det märkligt att något som egentligen är så självklart, att man som människa kan vara både stark och sårbar, ful och vacker, det anses vara så märkvärdigt att visa. Nästan unikt. Att man blottar sig när man visar sig mänsklig. Men det är väl ett tecken på hur konstig verklighetsuppfattning vi har skaffat oss om hur livet är.

Jag har inte sett någon av Mias föreställningar, men jag har lyssnat en del på hennes podcast med Anna Mannheimer och serien om kroppshets på SVT gillade jag verkligen. Ett sådant viktigt ämne, så många som mår dåligt för att man inte klarar att leva upp till någon idealbild. Så mycket tid och energi som går åt i onödan, så mycket lidande i onödan. Vad gör det med oss och våra barn? Våra unga vuxna? Vi måste alla hjälpas åt att bryta det här, släppa pressen att vara bäst på allt hela tiden och istället leva. Vad spelar det för roll vilket jobb man har, hur nyrenoverat kök man har, hur mycket fina saker man shoppat om man inte kan vara sig själv och må gött? Så med detta vill jag säga Happy kvinnodag, eller vad man nu säger, mer kärlek åt folket och så lite jämställdhet på det så blir det görbra!

Jag gillar att kontrasten mellan de hårda orden och kantiga bokstäverna och det gulliga och ryschiga på mina handledsvärmare. Kanske är det lite för mycket gullegull, men jag kände att jag ville gå all in. Ska de va, ska de rejält.