Vissa projekt behöver ligga till sig lite för att bli riktigt bra. I veckan har jag avslutat en sjal stickad i estnisk spets, Estonian Jewel av Knitritious eller Beatrice Olsson.
För ungefär tre år sedan åkte jag och en vän till von Echstedtska gården på skapardag. Bea var också där och visade sina fantastiska sjalar och hjälpte till om man ville testa sticka estnisk spets. Jag blev genast kär i en spole med klarrött lintråd från Klässbol linneväveri. Med viss tvekan satte jag i gång, sticka spets måste ju vara jäääättesvårt!! Men det var inte så farligt och jag kom igång bra. Jag har stickat på min sjal i solsken, i regn, inomhus, utomhus, hemma, borta, i Sverige och utomlands precis som så många andra stickningar. Men av någon anledning som jag egentligen inte kommer ihåg så blev min sjal nerpackad, trots att jag var på god väg och inte hade så mycket kvar på den.
Nu i våras fick jag för mig att nu skulle det ske! Denna sommar skulle min sjal bli klar. Det tog lite tid att komma in i både mönster och att sticka med lingarn. Men jag hade en lång tågresa på mig och sedan var jag igång. Sjalen är uppbyggd så att man först stickar en triangel med det speciella nuppmönstet och sedan tar man upp maskor runt om hela sjalen och stickar en spetskant. Riktigt långa varv blev det så klart på slutet runt hela, över 650 maskor. Ni vet alla vad det innebär när man tänker ”jag ska bara göra klart varvet….”
Spetstickning ser oftast inte så mycket ut för världen medan man stickar. Som en trasslig trasa hörde jag någon beskriva det och det stämmer ganska bra.
Men när man blockat den så händer det grejer. Mönster och struktur kommer till sin rätt. Min Juwel blev ganska stor och var inte helt lätt att blocka snyggt. Jag bäddade ut bäddsoffan och sträckte och spände och titta!
Vad skiljer estnisk spets från annan spets? Estnisk spets eller Haapsalu mönster kommer från just staden Haapsalu, en semesterort för den ryska aristokratin på 1800-talet och början på 1900-talet. Kvinnorna i staden såg en affärsmöjlighet i att sticka vackra sjalar till det rika folket. Spetsen är stickad i slätstickning vilket gör att sjalen har en avig och en rätt sida. Kantspetsen stickades för sig och syddes fast på själva sjalen. Numera har vi rundstickor som gör det lättare att ha många maskor vilket gör att vi kan sticka kanten direkt på och slippa det där tråkiga med att montera ihop delar. Det mest karakteristiska är de stickade ”nupparna”, små bollar eller muscher som ger extra struktur. De används bland annat tillsammans med bladmönster och det mest kända är Liljekonvaljmönstret, men även i geometriska mönster. Estnisk spets stickas som sagt med slätstickning och kallas också ”lace knitting” och har mönsterstickning på vartannat varv, till skillnad från spets från till exempel Shetland som har mönsterstickning på varje varv, ”knitted lace” och stickas med rätstickning.