Projekt – Mammaconda Craft

Garnet bär berättelsen om oss

En dag stod jag framför min systers kylskåp och la i hop ord med hjälp av ”kylskåspoesi” till en liten hälsning till henne. Plötsligt kom jag på att stickpoesi vore kul, tänk om man kunde göra något kul med stickade ord. Med tiden utvecklades min tanke till ett konkret projekt nämligen att stick- och virkvänner skriver ord med garn som jag sedan sätter ihop till funderingar, betraktelser eller poesi. Låta stickningar och virkningar få tala. Ofta innehåller våra handarbeten minnen, känslor och tankar som är osynliga för andra men som är tydliga för oss.

Om din stickning eller virkning skulle kunna tala vad skulle den säga?

Vill du låta din stickning tala och skapa stickpoesi med mig?

Tillsammans kan vi låta garnet bära berättelsen om oss! Tillsammans stickar vi rutor med ord som jag sätter ihop till meningar, poesi eller vad det nu kan bli. Resultatet kommer att visas på Fårfesten i Kil 2024.

Visst låter det spännande? Jag har ingen aning om vad detta kommer att bli men jag vet att det kommer att bli ett kul! och jag hoppas att du vill vara med!

Vad betyder stickning och handarbete för dig? Går det ens att beskriva med ord? Med ett ord? För mig betyder skapandet så mycket. Som för så många andra är det en livlina när livets väg inte är så rak och enkel. Det är även en guldkant på livet som ger mycket glädje och kraft och kanske ett och annat fult ord. Skaparglädje ger inte bara kreativ kraft, det ger även livskraft. Livskraft ger skaparkraft och så är skapandet och handarbetet ett slags rundgång, där vi får kraft och lugn i livet. Genom den gemenskap många har i stickningen, bland annat i sociala medier och stickcaféer, kan vi både ge och få genom vårt handarbete.

Något stickat eller virkat är ofta så mycket mer än ett bruksföremål. Den kan vara ett tidsdokument, ett kärleksbevis, ett terapiarbete och en milstolpe. Första bebiskoftan. Sista strumpparet till pappa. Den perfekta tröjan i det perfekta garnet. Sjalen med instickande tårar och ilska. Den hopplöst misslyckade mössan. Handarbete innehåller så mycket känslor och tankar. Ofta hör man någon utbrista ”Tänk om väggar kunde tala!” men tänk om stickningarna kunde tala!

Hur?

Sticka eller virka lappar med höjden 10 cm. Orden kan vara mönsterstickade eller broderade på lapparna. Ett ord per lapp och tänk på att det behöver vara lite sömsmån så att jag kan sammanfoga orden.

Vilka ord ska jag ta? Du väljer helt fritt ord som du associerar till ämnet, ord som du tror din stickning skulle kunna säga. Platser, känslor, färger, egenskaper, minnen, personer, det du kommer på. Du får väldigt gärna även sticka bindeord, prepositioner tex att, på, under, och, för, han, den mm. Symboler som emoji är också välkommet. Det är okej att göra mer en lapp men då vill jag gärna att du även gör en lapp med ett bindeord.

Du använder dig av det garn du har hemma. Det viktiga är att rutorna är 10 cm höga och att det är bra kontrast på färgerna så ordet syns bra.

Bokstäver

Det finns flera olika sätt att göra bokstäver. Börja gärna med att rita upp bokstäverna på rutat papper. Du kan mönstersticka dem i flerfärgsstickning direkt på lappen. För att underlätta och slippa sticka aviga varv kan du sticka runt och klippa upp. Perfekt om du inte vågat göra det innan.

Ett annat sätt är att brodera bokstäver på en ruta. Med maskstygn eller med fritt broderi. Behöver du mönster till dina bokstäver så finns det i flera olika stickböcker. Bland annat Majas Sticka 35 sockar och Anna Bauers Hönsestrik-böcker. Gamla märkböcker går också bra.

Du får gärna blocka eller våtspänna lappen.

Skicka dina ord till mig senast 27 januari 2024 (framflyttat en vecka) till Mammaconda Craft, Agardhsgatan 5, 66532 KIL. Eftersom jag kommer att sätta ihop alla ord till meningar och poesi kan jag inte skicka dem tillbaka. Om du vill får du gärna skicka med information om ditt namn, var du bor och hur gammal du är. Det vore väldigt roligt om du även lite kort kunde skriva om hur du tänkt, men det är såklart helt frivilligt.

Sea Swell Shawl

I mars var jag på Edinburgh Yarn Festival. Då passade jag på att köpa ett sjalmönster av Stephen West. Ett mönster han gjort specifikt för festivalen, Sea Swell Shawl. Till sjalen hade Fru Valborg färgat garn i helt fantastiska färger. Nu har jag fått sjalen klar och jag är väldigt nöjd med den, den kommer värma mig skönt.

Stephen West är en mycket duktig stickdesigner och har gjort många fina sjalar och mycket annat fint. På festivalen hade han ett litet eget bås där man kunde få autografer och ta selfies. Han är med andra ord en riktig kändis i stickvärlden. Han charmar alla ung som gammal. Jag passade så klart på att få både autograf och ta selfie. Lite starstruck med andra ord.

Estonian Jewel

Vissa projekt behöver ligga till sig lite för att bli riktigt bra. I veckan har jag avslutat en sjal stickad i estnisk spets, Estonian Jewel av Knitritious eller Beatrice Olsson.

När man stickar måste man fika, det är sedan gammalt

För ungefär tre år sedan åkte jag och en vän till von Echstedtska gården på skapardag. Bea var också där och visade sina fantastiska sjalar och hjälpte till om man ville testa sticka estnisk spets. Jag blev genast kär i en spole med klarrött lintråd från Klässbol linneväveri. Med viss tvekan satte jag i gång, sticka spets måste ju vara jäääättesvårt!! Men det var inte så farligt och jag kom igång bra. Jag har stickat på min sjal i solsken, i regn, inomhus, utomhus, hemma, borta, i Sverige och utomlands precis som så många andra stickningar. Men av någon anledning som jag egentligen inte kommer ihåg så blev min sjal nerpackad, trots att jag var på god väg och inte hade så mycket kvar på den.

Nu i våras fick jag för mig att nu skulle det ske! Denna sommar skulle min sjal bli klar. Det tog lite tid att komma in i både mönster och att sticka med lingarn. Men jag hade en lång tågresa på mig och sedan var jag igång. Sjalen är uppbyggd så att man först stickar en triangel med det speciella nuppmönstet och sedan tar man upp maskor runt om hela sjalen och stickar en spetskant. Riktigt långa varv blev det så klart på slutet runt hela, över 650 maskor. Ni vet alla vad det innebär när man tänker ”jag ska bara göra klart varvet….”

Spetstickning ser oftast inte så mycket ut för världen medan man stickar. Som en trasslig trasa hörde jag någon beskriva det och det stämmer ganska bra.

Men när man blockat den så händer det grejer. Mönster och struktur kommer till sin rätt. Min Juwel blev ganska stor och var inte helt lätt att blocka snyggt. Jag bäddade ut bäddsoffan och sträckte och spände och titta!

Vad skiljer estnisk spets från annan spets? Estnisk spets eller Haapsalu mönster kommer från just staden Haapsalu, en semesterort för den ryska aristokratin på 1800-talet och början på 1900-talet. Kvinnorna i staden såg en affärsmöjlighet i att sticka vackra sjalar till det rika folket. Spetsen är stickad i slätstickning vilket gör att sjalen har en avig och en rätt sida. Kantspetsen stickades för sig och syddes fast på själva sjalen. Numera har vi rundstickor som gör det lättare att ha många maskor vilket gör att vi kan sticka kanten direkt på och slippa det där tråkiga med att montera ihop delar. Det mest karakteristiska är de stickade ”nupparna”, små bollar eller muscher som ger extra struktur. De används bland annat tillsammans med bladmönster och det mest kända är Liljekonvaljmönstret, men även i geometriska mönster. Estnisk spets stickas som sagt med slätstickning och kallas också ”lace knitting” och har mönsterstickning på vartannat varv, till skillnad från spets från till exempel Shetland som har mönsterstickning på varje varv, ”knitted lace” och stickas med rätstickning.

Jeansjackan

För ett tag sedan ärvde jag en jeansjacka av min dotter, en vanlig jeansjacka. Ett snyggt och användbart plagg tycker jag. Men det är ju alltid roligt att göra något vanligt lite mer ovanligt.

På Hemslöjdens dag hos Bilda för något år sedan ville jag testa sashiko broderi. Men vad skulle jag brodera på…. ja just ja! jag hade ju min jeansjacka på mig. Den kan man ju pimpa! Sagt och gjort. Det var verkligen roligt och det är som vanligt svårt att sluta. Nu har jag förstått att det är en regler kring sashiko och jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon expert. Låter vara osagt om dessa regler om sasihko kommer från den japanska traditionen eller om det är vi västerlänningar som leker poliser och bestämmer att det minsann måste vara på ett speciellt sätt och man ska inte komma och tro att man kan göra som man vill. Det får jag nog forska lite mer om och återkomma om. Men det är väldigt kul teknik och jag ser så många roliga möjligheter.

Som många jeansplagg nu förtiden så har min jacka en del hål och en del nästanhål. Nu upptäckte jag att ett av hålen på ryggen hade blivit lite väl stort. Det satt även till så att det riskerade att dras upp mer när man tar jackan av och på. Så det var bara att ta fram nålen och börja laga. Jag tog fram ett fint ceriserosa tyg med små geishor på som jag tänkte jag kunde laga hålet med. Jag testade lite för att se hur det såg ut och hur jag skulle placera tyget. Plötsligt såg jag precis hur jag skulle göra. Den lite griniga arga geishan ska så klart titta ut genom hålet!

Min plan är att den här jackan ska fortsätta att pimpas allteftersom. Jeans är ett väldigt hållbart men också resurskrävande att tillverka så det är något man bör använda och laga så mycket det går. Nu funderar jag på om jag inte måste brodera något på framsidan av jackan också… så fortsättning följer!

A tribute till Mia S och alla andra starka kvinnor som vågar visa sig svaga

I dag är det 8 mars internationella kvinnodagen och jag har gjort ett par handledsvärmare dagen till ära. En hyllning till alla starka kvinnor som vågar visa sig mänskliga. De är som syns inspirerade av en av dessa kvinnor, Mia Skäringer. De är lite hon tycker jag, det starka möter det sköra, det fula möter det gulliga, Tabita möter Gulletussan. Det är väl det som tilltalar så med Mia att hon visar sig både stark och sårbar, precis som livet. Men visst är det märkligt att något som egentligen är så självklart, att man som människa kan vara både stark och sårbar, ful och vacker, det anses vara så märkvärdigt att visa. Nästan unikt. Att man blottar sig när man visar sig mänsklig. Men det är väl ett tecken på hur konstig verklighetsuppfattning vi har skaffat oss om hur livet är.

Jag har inte sett någon av Mias föreställningar, men jag har lyssnat en del på hennes podcast med Anna Mannheimer och serien om kroppshets på SVT gillade jag verkligen. Ett sådant viktigt ämne, så många som mår dåligt för att man inte klarar att leva upp till någon idealbild. Så mycket tid och energi som går åt i onödan, så mycket lidande i onödan. Vad gör det med oss och våra barn? Våra unga vuxna? Vi måste alla hjälpas åt att bryta det här, släppa pressen att vara bäst på allt hela tiden och istället leva. Vad spelar det för roll vilket jobb man har, hur nyrenoverat kök man har, hur mycket fina saker man shoppat om man inte kan vara sig själv och må gött? Så med detta vill jag säga Happy kvinnodag, eller vad man nu säger, mer kärlek åt folket och så lite jämställdhet på det så blir det görbra!

Jag gillar att kontrasten mellan de hårda orden och kantiga bokstäverna och det gulliga och ryschiga på mina handledsvärmare. Kanske är det lite för mycket gullegull, men jag kände att jag ville gå all in. Ska de va, ska de rejält.

Franska knutar

Ännu en handledsvärmare. Denna gång med enbart franska knutar i olika rosalila nyanser. Är nöjd med resultatet och det var väldigt roligt att göra. Handledsvärmaren är gjord av lammull och filtad.

Bottensöm

Jag fick boken ”Bottensömmar” av Carina Olsson, Hemslöjdens förlag av min dotter i julklapp. Jag har varit så sugen att prova och i går blev det av. Verkligen jätteroligt. Jag valde att brodera på stickat vilket är lite trixigt eftersom det är ganska elastiskt och man får vara väldigt försiktig så att man inte råkar dra ihop eller dra ut ”tyget”. När man väl fått till gallret så var det sen inga större problem. Jag valde att inte ha så många olika färger på min handledsvärmare.

Jag tycker det kan vara svårt att rita upp figuren på det stickade för att ha något att brodera efter, jag har ännu inte hittat någon bra penna att använda. Oftast så broderar jag på fri hand, men det kan vara svårt när man vill det symmetriskt. När jag ska brodera, som här, en cirkel, börjar jag med att klippa ut formen i papper och sedan nålar fast den och broderar runt den.

Jag började med en cirkel av kedjestygn med dubbel tråd för att få den lite fylligare. Sedan gjorde jag gallret med enkel tråd. Fördelen med stickat är att man kan räkna maskor och använda det för att få det lite jämnare. Om det nu måste vara helt jämt och symmetriskt…. Måste det alltid vara det eller kan det rent av vara snyggt att det syns att det är gjort av en människa?

Jag började med att sy fast gallret med halva korsstygn. Efter det fyllde jag rutorna, varannan med ljusblå plus och varannan med blå blommor av kedjestygn. I varje blomma gjorde jag en fransk knut. Sedan valde jag att fortsätta runt cirkeln med blad och små prickar.

Som avslutning valde jag att göra langettstygn uppe på kanten med lite olika avstånd och med blå prick eller knut i några av rutorna som blev. Inte helt rakt och kanske borde jag rätta till det. Vi får se…

Jag hade en tanke från början men som vanligt så ändras den lite efter arbetets gång. Ofta blir det så att man vill fortsätta och lägga till. Ibland är det bra men i bland får man hejda sig lite. Men vansinnigt kul är det i alla fall.

Ett blankt papper

Här sitter jag med ett blankt papper framför mig… just nu är det ett litet motstånd, tänk om det inte blir bra? Jag har en plan i huvudet eller i alla fall en tanke. Vi får se om tanken stannar kvar under hela processen. Grundtanken brukar göra det, men när man väl tar mod till sig och sticker i nålen och tråd kan det börja hända oväntade saker. Go with the flow!

to be contiuned…

Ni som känner mig är väl inte så förvånade över färgerna.

Dalbyvantar

När jag var liten bodde vi i norra Värmland och vi besökte ofta en uråldrig tant (tyckte jag då i alla fall) som såg väldigt dåligt. När hon läste hade hon boken fem centimeter från näsan. Hon bodde en bit in i skogen och vägen dit var smal och halkig, i mina minnen var det alltid vinter när vi åkte dit. Men jag tror att jag tyckte det var extra mysigt att åka genom mörka skogen dit och komma in i hennes varma lilla, lilla kök med vedspis och vattenhink. Minns att hon hade mattor virkade av plastpåsar. Det enda som var lite omysigt var utedasset, i alla fall på vintern. Hon hade inget vatten indraget och hon tvättade i bäcken året om. Jag hör att det låter som 1800-talet men det var 1976-1979.

Trots sin väldigt dåliga syn nålband hon de vackraste vantarna, Dalbyvantar. Vantarna är gjorda enligt gammalt tradition och har fått sitt namn efter socknen de kommer i från. Jag kommer ihåg att jag fick ett par vita som jag fick använda som finvantar när jag var liten. Några år efter vi flyttat åkte vi tillbaka och hälsade på Frida och jag fick ett par nya, grå…. och jag var rätt besviken minns jag. De var stickiga och ja, grå… Mamma fick ett par vita som jag var avundsjuk på. Men mina var lite stora så de lades undan tillsvidare och där har de liksom blivit kvar. Jag har ju hela tiden vetat att de är något extra, inte några vanliga vantar, för jag har ju sparat dem ( tänk om jag hade slängt dem… ) och jag tog med mig dem när jag flyttade hemifrån för evigheter sedan.

Nu så här nästan 40 år senare inser jag att de är en raritet. Frida Ohlsson som gjort dom åt mig, är med i boken ”Vinterblomster – nålbundna vantar från Dalby i Värmland”. En bok om vantarnas bakgrund och betydelse för trakten och om de kvinnor som tillverkade dem och förde traditionen vidare. De är inte bara Dalbyvantar, de är tillverkade av en av de kvinnor som anses varit betydande för vantarnas tradition och bevarande. Kvinnor som alla satte sin prägel på just sina vantar. Nu vågar jag knappt använda dem, men i dag fick de komma ur sin låda och lufta sig. Jag tror jag ska använda dem lite oftare, i fall inte vänta ett tiotal år innan jag använder dem igen.

De är nu lite små, men fortfarande lite stickiga och grå, underbart vackert grå.

Gunnars sockor

Vissa arbetskompisar är lite extra, det har vi alla nog känt ibland. När Gunnar slutar hos hos oss ville jag säga tack och lycka till med något jag gjort. Vem uppskattar inte att få ett par varma och sköna sockar? Så sagt och gjort. Sockarna blev vanliga grå men med lite personlig pimpning skulle de bli bra. Därför broderade jag en pilbåge och ett äpple på dem, självklart motiv till en bågskytt. Kanske inte det vackraste jag gjort men de är gjorda med kärlek och de blev mycket uppskattade.